Moa Karin Birgitta
2003-09-28 kl 16.17
Moa betyder :
En barnspråksform av ordet 'mor' eller ett smeknamn för Maria och har namnsdag den 27-juli
Tänkte
berätta om när Moa föddes. Nu har de smält in lite granna och
Jag
känner att jag är redo att dela med mej av min och Moas förlossning.
Obs: Något lång:
|
Jag var beräknad till den
23/9 och de var väl tur att hon inte kom då. För min lillasyster fyller år då och jag
fyller dagen efter. Men dagen kom och gick utan att de kom några värkar. De
var såå lugnt å fint i magen så. Men jag hade blivit dålig i magen och fick springa
på toa titt som tätt och pga de så fick jag lite ont i magen. När jag hade gått 4
dagar över tiden började jag tro att jag hade fått urinvägsinflammation då
de gjorde ont lite då och då. Men att uppsöka läkare ville jag ju inte :-) , Den 27
fick jag mer ont, men de försvann när jag gick och la mej. Men på morgonen den 28 hade
jag ont direkt när jag gick upp och jag vart så lesssen så vi åkte till
akuten och fick medicin mot uv. Efter de åkte vi hem till farmor å farfar för å hämta
storebror och under hela resan dit ca 15 min känner jag av "värken" lite då
och då, men tänker att de är uv,n som spökar. Vi åker å handlar tillsammans med
svärmor å far och nu börjar hjärnan jobba. Under besöket i affären hade
jag 3 st värkar och dom började kännas. Men inte är de riktiga inte tänkte jag Hur
puckad får man vara????? Vi kommer hem och maken åker för att inhandla något som
glömdes bort. Jag passar på å ringa storasyster för å fråga om värkarna
kan kännas annorlunda än vid förra förlossningen. Vi pratar och ojar oss och vi
bestämmer att jag ska ringa förlossningen för å fråga hur jag ska
göra. Nu är kl ca 13.00. Ringen F och säger - jag tror de har börjat, men de gör inte
ont och kommer med 15 min mellan rum ungefär. Vad ska jag göra? -Ta de lugnt, ät och
vila var svaret jag fick. Hmmm, vila NU, e dom dumma? När jag ringde lillasyster
som skulle vara hunvakt visade de sej att hon skulle jobba natt (lite panik vart
det) så jag ringde en kompis som lovade att hämta Eira hos svärföräldrarna senare. ca
14.30 kommer maken hem och nu har jag äntligen insett att de har startat. Berättar de
och han ringer sin mamma för å berätta att Max ska sova där i natt och att hon ska
packa sin väska. Ännu så länge gör de inte ett dugg ont, inte de minsta. bara rejält
obehagligt precis ovanför könshåren. KL 15.00 kollar igenom väska och allt samt packar
åt Max. ca 15.30 åker vi till svärföräldrarna och precis när vi svänger in på
deras gata kommer en kanonstark värk. Hela jag spänner mej och ajar mej. De är någon
som fyller år där och de står 3 barn på vägen, jag gastar -flytta på er för faan.
Och lite längre fram står en skock med vuxna som är på väg in till den som fyller
år. Då kommer nästa värk som är ännu starkare. Aj aj aj, men mitt i denna jätte
kraftiga värk sitter jag å ler STOORT mot skocken som sakta sakta flyttar på sej. In i
huset och slänger mej ner i soffan och kämpar med ännu en värk som är ännu värre
känns de som. Gunilla kommer å hjälper mej att andas och maken sitter brevid och vill
så gärna hjälpa. Han får sitta å hålla mej i handen. ca kl 15.35 säger jag till
maken -1 värk till, sedan åker vi och så fort jag har sagt de kommer de en. Nu är de
ca 4 - 3 min i mellan. Maken ringer förlossningen och vi åker iväg. Fy 17 för å åka
bil när värkarna kommer så tätt och nu har jag även ett sådant enormt tryck neråt,
vid varie värk blir de värre å värre. Framme vid sjukhuset så ska vi ta hissen upp
från akuten och en sköterska visar oss hissen men GLÖMMER å berätta att man måste ha
en kod för å starta den. PUCKOOOO. 1 värk och jag funderar på hur långt vi ska åka
egentligen. och hissen har inte ens startat. Väl uppe på förlossningen så rabblar jag
upp vilka vi är och att jag vill ha EDA NUU. Vi får gå in på ett rum och ctg ska
tas.Men dosan vill inte riktigt så maken får stå och hålla den tryckt mot magen. Inte
direkt bekvämt kan jag tala om. Dropp förbereds och kanyl i handen får jag, blir kollad
hur mycket jag är öppen och de är ca 4 cm.. Barnmorskan tycker jag om direkt,men
sköterskan tycker jag är märklig. Hon säger inte mycke och verkar gammal. vi blir
inskrivna kl 15.45 och narkos läkaren är informerad om min eda. Men med min vanliga otur
så är han upptagen. IIIIIIIiiiiiiiiiiii jobbigt jobbigt. Nu kommer värkarna så tätt
så tätt och gör så förbannat ont.Mitt i en väk kommer den märkliga sköterskan och
frågar om jag kan tala om mitt person nummer. Men hallåå, inte fanken kan jag prata
mitt i en värk och talar nog om de för henne oxå. Jag säger ett par gånger till Ann,
att han hinner aldrig komma å ge mej eda. han hinner inte, han hinner inte säger jag
gråtandes mot Ann ocg svaret jag får är - Men Lotta, de gör inget, du klarar de här
tills han kommer (jag älskar henne). Vid ca kl 16.00 frågar Ann (barnmorskan) om jag kan
tänka mej någon annan bedövning i väntan på edan. -Ge mej va fan som helst, bara de
tar bort de onda väser jag.Jag känner att de blir aldeles varmt mellan benen och jag
säger att jag antingen kissade å mej, eller så gick vattnet. Ann tittar efter och
säger att de var vattnet och hon kopplar en skalpelator på Moas huvud. De var nog tur
att jag blundade under värkarna, för ut ur skåpet tas de fram lååååånga sprutor
(maken berättade de senare nämligen). Bäcken bottensbedövning ska de bli tycker Ann.
Men så långt kommer hon inte, Precis när hon har öppnat ett paket så känner jag ::
krysta, jag måste krysta:: och kan bara inte hålla emot. Ja jag märker de säger hon,
jag ser huvudet. ???? VAA, nä nä inte ännu, jag ska ha bedövning. Jag försöker
att kämpa emot krystvärkarna, för jag ska INTE föda utan bedövnng som min
storasyster. Nä dååå, jag SKA HA EDA NU. Men de trycker å trycker och jag blir
panikslagen. Goa fina svärmor kommer (hon har varit med hela tiden) och ger mej andnings
komando. Lotta, andas in 3 gånger snabbt och andas ut en lång. Jag andas för glatta
livet och de går bättre känner jag. De känns skönt å få konsentrera sej på något.
När de svider som värst säger Ann. Sträck ner dina händer nu och ta emot ditt barn.
Nä ää glöm de tänker jag. Men säger halvt skrikande å halvt grinande - Ta bort den,
ta bort den, den gör ont. Men upp på magen efter 3 krystvärkar kommer Moa . Jag är i
chock. Va, nämen alltså hallåå, var är min bedövning. Så här kan de inte gå till
säger jag. Jag vill ha min eda! När Gunilla säger -Va blev det?? Ö hmm, ja vad e de
för något. När jag ser att de är en tjej då brister tårarna fram. 16.17 föds en
liten liten tjej. 2890g lätt och 47 kort. En mini mini morfar. Hon är så skrattretande
lik min pappa, så de är de enda vi säger tror jag. När Max föddes så syddes jag halvt utan bedövning och var livrädd för de denna gången oxå. Så när Moa är avtorkad å jag har gråtit färdigt frågar jag lite lamt - Hur mycke sprack jag?? - Lite lite granna bara, de behövs bara 2 stygn. Ge mej så mycke bedövning så att jag inte känner ett skit då tack säger jag. Ann bedövar och jag känner bara när hon bedövar, aj som faan va ont de gjorde. Men sedan känner jag INGENTING. När allt är fixat å klart med mej så hoppar jag ur sängen och går till duschen. Blir enormt förvånad över att de inte gör ont i underlivet (älskar Ann ännu mera nu) Skulle de inte vara för att Moa inte kan hålla värmen så bra, så skulle vi åka hem på engång. Men jag stannar 2 dagar så att vi ser att Moa äter bra och kan hålla värmen bra. Tack snälla goa genom snälla svärmor för att du var med på förlossningen. Du är helt underbar. Jag älskar dej och kommer alltid att göra det.
|