Max Wiktor
Kl 6.28  28/5-99 Södertälje sjukhus
3500 gram , 54 cm lång

Max betyder:

En tysk kortform av det latinska namnet Maximilian som betyder 'den störste' och har namnsdag den 1-februari.
OBS!!!! LITE LÅNG BERÄTTELSE!

Max var planerad till den 1/6, men ville komma ut några dagar tidigare.  Jag hade jobbat fram till 20 maj  i v 39 och hade tänkt att ha de lite lugnt fram tills att han
skulle födas, men de var inte många dagar som jag fick ta de lugnt. Den 27/5 på    morgonen upptäckte jag i morgon toaletten att jag blödde. Inte mycke, utan precis
som när mensen hade kommit. Typiskt tänkte jg, inte nog med att man är gravid, man ska få mensen oxå ????????? hm, tja hjärnan har semester när man är gravid kan
jag tala om för dom som inte vet. Började även känna som en molande mensvärk. Fasen daa tänkte jag. Tog en alvedon för att få bort molandet, men de ville inte ge med
sej. Hela dagen går och jag lever som vanligt. Är ut i skogen med hundarna och lägger 2 spår, var av ett är ca 1 km långt, över berg å grenar, allt för att jävlas med hunden.
När jag kommer hem vid 15 snåret känner jag att de börjar göra ONT i magen. Shit, de har börjat. Min mamma ville inte veta när de hade börjat, utan ville bara ha telefonsamtalet när bebben
väl var ute, Men jag var tvungen å ringa henne för å få tag på min syster som skulle ha hundarna. - har de börjat? - nänä, de är ju låångt kvar + att jag säkert
kommer att gå över tiden! ljuger jag så gott de går med värkar. Ringer även gubben och säger att jag tror att slemmisen gick i  morse. Tiden går och min syster
kommer vid 17 snåret. Då börjar de göra rejält ont och min stackars syster vet inte riktigt vad hon ska göra. Vid 19 kommer gubben hem och jag kvider nog fram att
de har börjat. Han hjälper mej å klocka värkarna och hjälper mej så gått de går. Vi ringer förlossningen och dom säger (som alltid) Ta ett bad och kom in när du inte
orkar längre. Ja haaa, ja ja in i duschen och står där å fryser. Bosse e såå gullig och hjälper mej med allt. Han torkar mej å klär på mej. Vid 23.45 orkar jag inte längre
utan vi ringer förlossningen och åker in. Först stannar vi till vid statoil och köper dricka och godis. Bosse kör som en galning tycker jag och säger att sååå brottom
är de väll inte (vadå förneka in i de sista att man ska föda barn)  väl inne på förlossningen blir de det vanliga, ctg och inre undersökning och väntan. Blir tillfrågad om vad för sorts
bedövning jag har tänkt mej, - en stekpanna i huvudet NUUU, blir mitt svar. De gör så ont   och jag vet att de kommer att bli värre. Vi blir inskrivna vid 00.00 ca och jag är då öppen 4 cm.
Får lavemang vid 01.45 och jag har nog aldrig skrattat så mycke förut. Sitta å kacka samtidigt som mannen sin sitter å hjälper en med att andas igenom värkarna. Vid 02.00 blir läkaren informerad om att jag vill ha eda (tänk att de ska ta såå lång tid för någon att vidarebefodra en önskan)  Vid 2.30 får jag äntligen min s-eda och den tar så bra så att jag inte känner ett smack. De enda jag känner är ett tryck neråt. vid 3.30 är jag öppen 7 cm och jag börjar tro att de aldrig ska komma någon bebis. Dom spräcker hinnorna och ger mej värkförstärkande för att få värkarna att komma igång igen. Dom har ju så klart avtagit lite granna. Tydligen så var jag uppe å kissade och promenerade i korridåren, men de har jag inget minne av alls. Inte ett smack. Vid 4.30 tycker jag att värkarna börjar kännas, så jag får påfyllt med edan. Huvudet står precis ovanför spinaen. vid 5 känner jag att de skulle sitta fint med å få krysta, men jag har fortfarande en tjock kant på vu:mm (vad de nu är?) Huvudet neranför spinaen Är upp å kissar igen (okeeej, kommer jag icke ihåg) 5.30 får jag äntligen krysta och jag ligger på höger sida och tar i. Jag kämpar å kämpar. Men plötsligt så börjar sköterskan å pilla på magen och jag tänker att hon måste va bra dum i huvudet. Jag håller på å föda barn här, sluta å pilla på magen min. Jag känner inte av några som hellst värkar och krystar för glatta livet helt utan kontroll. Sköterskan säger flera gånger - Har du en värk nu? . hmm, jag vet inte säger jag och då pillar hon ännu engång på magen och samma tanke dyker upp igen som förra gången. Men denna gången säger hon - Ska de bli något barn nu så måste vi få igång värkarna mera.    6.28 splattar bäbisen ut och den läggs på min mage. Å va liten den är och va varm den är. Kära nån! är de så här de känns med en helt ny människa. Bosse frågar vad de vart för något och jag känner (eller försöker) känna mellan benen på den, men känner inte riktigt. Så jag lyfter på benen och ser att de är en Max som är född. Jag lyfter upp han lite granna för å titta på han och då säger man en så korkad sak - fasen va ful du är, röhårig blev då oxå. Men jag ändrade mej rätt fort på den punkten kan jag ju säga.
Sedan så var de ju behandlingen som kommer etferåt. och den är inte go den. Jag ligger i gynställning och skakr som ett asplöv. Helt okontrolerat. Benen skakar så jag tror att dom ska trilla av. Jag anstränger mej till de yttersta för att inte skaka, men de går inte. Läkaren som ska sy mej känner först så att jag inte har spruckit i ändtarmen och de hade jag inte tack och lov. Men de är nu helvettet börjar. Först så får jag en dusch av bedövnings sprayen . iiiiii svider. sedan 4 st sprutor vid blygläpparna och 3 st mellan anus och vagina. Hon börjar vid vaginan och där känner jag ingenting, men när hon börjar vid läpparna börjar jag känna av de och talar om det.- de är bara 3 stygn kvar. Nu skriker jag rakt ut - De gör ont, de gör ont. sluta, de gör ont. De är bara 2 stygn kvar säger kärringen. Skulle jag inte ha skakat så förbannat så skulle jag nog ha sarkat till henne. Benen är ju så lägligt till om man säger så ;-)

Den efter är ingen lek. När jag ska kissa så bränner de å svider som fan. Grinar å svär och frågar hur jag ska göra. Duscha samtidigt som du kissar säger BB personalen. Okej, provar men de hjäper föga. Vad jag än provar så GÅR de bara inte. De svider så otroligt mycke så att jag tror jag ska dö. Får en salva av personalen men inte fan hjälper den. Jag är både kissnödig OCH bajsnödig, men varie gång jag ska bajsa så kommer de ju kiss och de går bara inte. På den 3,e dagen så har jag kissat 2 ggr sedan förlossningen och nu sitter jag bara å grinar. Säger till Bosse att han får gå å hämta någon för jag orkar inte längre. Jag får komma till en sköterska som ska tita efter och jag är livrädd att de ska göra ont igen när jag lägger mej igynstolen. Talar om de och hon försäkrar mej om att de inte kommer att göra ont. Hon tittar och säger lite arg - Stygens knutar sitter ju fan imot varandra, inte konstigt att du har ont kära vän. Hon letar efter en sax men finner ingen. Så de blir med en skalpell och de GÖR ont. Jag grinar och hon sitter å säger förlåt. Jag grinar på men kissar trotts allt efter det. De gör SÅ ont varie gång. Vid hemkomsten så gör de fortfarande så ont vid kisset så mamma kommer över med ens alva för hemorojder. Jag smetar på och väntar 3 minuter. Går på toa och klämmer försiktigt fram 1 droppe. ???? de känns inget. AAAAAAAAAAAaa JAG KAN KISSA. Innan hade jag suttit å stor grinat FÖR att de gjorde ont. Nu grinar jag för att de INTE gör ont. Bosse stackarn frågade om de inte fungerade  och de enda jag hade som svar, var ett STOOOOORT leende. Jag gjorde av med 2 tuber på 1 vecka.

   Jag har säkert glömt bort massor som hände, men de är nu (03-03-05) 4 år sedan som detta hände.