Min mamma var den bästa mamma
man kunde ha. Hon gick bort den 9/6-2000 i cancer. Hon hade Hodkinsons sjukdom.
De är en cancer som sätter sej på lymfkörtlarna och oftast kan man bota den. De
finns 2 sorter av cancern, en snäll och en elak.
Mamma hade båda. Kortet är taget 1 vecka innan mamma dog. Som ni ser är hon
väldigt svullen och ser faktiskt tjock ut.
Trotts att hon inte åt utan bara drack.
Det går inte en enda dag utan
att jag tänker på henne. Jag säger alltid godnatt till henne, och Max brukar vinka upp
i skyn och säger att mormor säger hej. Oftast när jag sitter ute på trappen så sitter
jag och pratar med henne, om ALLT. Ibland är det roliga saker och ibland gråter jag bara
och vill ha henne tillbaka. Jag önskar så innerligt att jag kunde få krama henne en
sista gång och få höra henne säga:: de ordnar sej ska du se:: Eller att få känna
hennes varma hand mot min kind.
Hennes lukt saknar jag oxå så otroligt mycke. Nu i helgen (1 år sedan hon dog)
rensade jag ur hennes sista byro låda, men hennes lukt var inte kvar. Jag grät och
förbannade han där uppe för allt som han har gjort. Det är så oretvist att dom
snällaste och goaste måste gå först. Ibland när jag sitter ute i trädgården brukar
en liten fågel komma och kvittra högt och tydligt, som att säga att mamma finns kvar
men att vi inte kan se henne. Detta händer oftast när jag är lessen och nere.
Den dagen hon dog var lite konstig. Max och jag hade vaknat vid 9 ca. och jag tänkte
att vi skulle åka till mamma på eftermiddan. Men jag hade en så konstig kännsla i
magen. Anna-Lena (min store syrra) hade sovit i hennes rum denna natten och skulle hem nu
på morgonen. Jag hasplade på Max och mej själv kläder lite fort och gav han välling i
vagnen. Hundarna dom stackarna fick va hemma länge den dagen. Vi kom till sjukan vid 10
ungefär och redan då hade mamma svårt att andas. När jag kommer in på hennes rum,
tittar hon upp när jag säger hej: Max och jag kommer vara hos dej idag: Och hon säger
med klar och tydlig röst; Hej Maxen; och somnar genast. De är de sista jag hör henne
säga. 1 1/2 timme senare dör hon. Lugnt och stilla. En liten stund innan hade jag
snyftat fram att det är hel ok att du dör, så att du får komma till ditt paradis
någon gång. De är det absolut jobbigaste jag har gjort, att ge mitt samtycke till att
min älskade mamma får lämna mej. Tiden efter hennes död är som ett svart hål. Kommer
inte ihåg så mycke av vad som hände efteråt och några veckor efter.
Här kan ni höra låten mamma
alltid spelade på sitt piano,tyvär inte med enbart pianospel!
http://www.455th.ukpc.net/tomfeise/455th/wmeet.mid
Min älskade mamma är död och kommer aldrig tillbaks hit till mej, men vi kommer att träffas senare när det är min tur att dö.
Mamma! jag älskar dej och kommer
alltid göra det. Glöm inte det.
/ Din dotter Lotta
